En titt i vårt näshåls stora sovrum och en oförglömlig upplevelse med Alva....

Hej!

Det är en febrig och snuvig madame framför tangenterna ikväll...

Det satte igång i går kväll....sedan vaknade Alva,

hur pigg som helst...hon ville gå ner...kl.3 på natten...

-Nej, det går inte det är fortfarande natt...titta det är mörkt ute...

...försöker jag...

-Nä, de är sol...säger hon när lampan i fönstret lyser under rullgardinen...

Alva blir rädd för PAJEN...(hajen) om det är helt mörkt

så vi har en lampa tänd i fönstret när hon sover med oss...

Varför rädd för hajen??

Ingen aning...hur jag än förklarar att hajen lever i vatten osv...

så är det bara så...

-Pajen kommer !! ropar hon ...

men inte om det lyser lite....
Jag prövade välling, vatten, kissa...till slut kl.6,30 så säger hon: -Vänta, jag kommer snart! så kliver hon raskt upp ur sängen, stänger dörren till sovrummet och går ner till köket ...jag går efter en stund efter och då har hon startat datorn och slagit på "Fåret Shaun"...en Bollibompaserie...

Alva har inte mått så bra på sistonde, men det berättar jag om senare...

först en rundvandring i vårt "generösa" sovrum....

Bilderna i dag kommer från vårt hus minsta sovrum...
Kudden här ovan fick jag av min syster Susanne när hon och hennes man
hälsade på mig när jag bodde i Los Angeles.
Detta rum som jag tidigare berättat att vi sover i...
Sovrum är fel att kalla det...
näshål är en bättre beskrivning..

Jag minns att jag första natten tänkte att:
-Det här kommer aldrig att gå...jag fick inte åt mig luft...
alternativet till sovrum hade varit att på bottenvåningen
göra om småflickornas tv-rum till sovrum till oss.
*
Men, jag som är rädd för allt inte bara små utrymmen utan för det mesta...
Jag skulle aldrig kunna sova tryggt på nedervåningen med våra 4 barn på ö-våningen...
tänk om det skulle börja brinna, då vill jag ha dem nära...
rädd att inte hinna rädda dem sovandes nere...
skulle aldrig ge mig innan alla barnen var ute..

*

Tänk om småflickorna som fortfarande kommer till oss om natten ...

trötta skulle snubbla i trappen på väg ner till oss....

*

Dessutom skulle jag inte våga sova på bottenvåningen,

med fönster i markplan...hua!!

Jag har sett för många mordutredningar på Tv-4 Fakta...

Med tanke på allt detta så blir det nog att ligga kvar i "näshålet"

tillsvidare i alla fall...

Nu till något riktigt obehagligt som hände ...

Alva hade ett otäckt anfall i fredags...

jag kommer in i småflickornas tv-rum för

att titta till Alva...då sitter hon som vanligt

i soffan och fingrar på sin kamera...men blicken

och hennes hudfärg stämmer inte.

Så fruktansvärt blå i ansiktet och om händerna

att hon skrämde nästan slag på mig...

Alvas doktor säger att det är vanligt att de slutar andas

under anfallen och det har vi ju sett förr

men så här blå har hon aldrig förrut blivit...

Både Kent och jag rusar fram till henne och jag säger:

Alva, du måste andas och hon tittar på mig och på Kent växelvis..

Helt borta, sitter bara stilla och tittar på oss....

jag tänkte att vi hinner inte fara upp med henne

till sjukhuset, hon kommer att dö!

*

-Andas...skriker jag och börjar dra i hennes armar och skaka henne...

drar upp tröjan och tittar på hennes mage och den är helt still...

jag glömmer aldrig färgen på hennes händer...

helt blå och naglarna hade samma färg som Kents jeans...

Panikslagen försöker kittla henne medans jag skriker ANDAS!

*

Till slut tar hon äntligen ett långt andetag...

och hon får tillbaka färgen...

-hämta medicin! säger Kent åt mig....

Fort ger vi henne en stesolid i rumpan och till slut

så ger det sig och hon somnar

helt utmattad...

Tankarna snurrar runt i huvudet...vad är det för anfall

som gör att hon slutar andas...googlade och fann ingenstans att

det ska vara vanligt...

*

När vi senare pratar med Alvas doktor så säger hon än en gång att

det händer så och att kroppen håller inte andan

så länge att det kan bli farligt...
Men jag kan inte släppa det, tänk om hon får ett sådant på natten och

ingen kan hjälpa och ge henne stoppmedicinen för att vi sover...?

(Ofelia)

*

Till veckan ska de undersöka henne på nytt...

få då se om vi får någon förklaring,

annat än att det "är vanligt" att

andningsuppehåll händer ....

Kram,

Anette

CUISINE-serien...ooola-la, så franskt!

Hej alla snälla själar!

*

I dag tänkte jag bjuda på lite bilder av min CUISINE-serie...

Ett vackert porslin med gamla, lantliga detaljer.
*

Det finns mjölk/saft kanna....

Lantligt grädde/socker set i liten järnhållare....

Sockerskålen har sött lock och en liten porslins sked.

Åh, så franskt....

*

De går att ha dem var för sig och med

järnhållaren till annat...servetter eller glasflaskor...
*

Till denna järnhylla med låtsas "rostpatina"
följer det med två krukor som man kan ha blommor i ...

eller ljus...
men den är lika söt som hylla till div. speceri burkar i köket.

Dessa porslinsburkar har aromtäta lock,

bra till kaffe och te...
*

Jag helt enkelt älskar formen på dem....

Lantligt och franskt, precis som det ska vara!

*

I helgen så hade vi kalas för Ofelia som nu är 7år....

inte längre halv 7 som hon tidigare sa!

*

Hon fick kläder, det kan tyckas trist med mjuka paket...

men hon var helt salig...

*

Kläder är ett stort intresse för henne...

när jag sorterade bort kläder sist som vi skulle skänka till

Rädda barnen, bad hon att få spara kläder med de

finaste banden och brodyren...

hon ville sy egna kläder av dem...

-Åh, mamma...den här kan man göra så och så med...osv..

-Om man klipper här och sätter den där....,höll hon på.

Hon fick ihop en kjol och topp av några urväxta plagg...

Nu ska jag ringa och höra om

mamma och pappa är hemma så ska jag,

Alva och mannen min ta oss en promenad upp till dem

så kanske man får sig en god kopp te!

Kram,

Anette

"Faith makes things possible....not easy"

Hej alla goa!

Vad gjorde jag utan alla snälla och söta kommentarer som ni

lämnar till mig?!

Jag blir både rörd och stärkt av era ord!

*
(denna skylt står det så kloka ord på, nämligen:

"Faith makes things possible....not easy" )

Här är det full rulle som vanligt...dagarna flyter samman i

en otroligt snabb takt...i veckan som varit så har det kommit fler skyltar

till butiken...nu har vi exakt 102 st olika skyltar att välja på....

jag tycker det är superkul med skyltar...

får aldrig nog av dem...

Knopphängaren är också ny...shabby chic...
i järn med det rätta patina...

Denna fil de fer bur är en bortglömd skönhet...

otroligt delikat med alla små knutar...
Finns hos Ofelias hus sedan tidigare...

*

I morgon blir det till att börja förbereda inför Ofelias kalas...
städa och plocka blir min arbetsuppgift i morgon....

Måste också hitta någon fin present till henne...

Baka ska jag också göra...det har blivit tradition

att bjuda på semlor på hennes kalas....

men själv vill hon ha prinsesstårta så

det får bli både och!
*

Alvas nattskräck som jag skrev tidigare om

höll bara i sig några nätter,

så nu sover vi gott igen!
Peppar, peppar....

Ha en härlig helg!

Kram,

Anette

Att sova är en konst i sig.....

Hej alla trogna följeslagare!

Hoppas allt är bra med er...själv är jag sååå trött...

tror att jag skulle kunna sova ett helt dygn om ingen väckte mig....

...beep-beep...beep-beep...på morgonen,

åh vad det kändes som en riktig måndagmorgon...

Nog är det konstigt att på måndag känner jag mig tröttare än på fredag,

hur kommer det sig...en utvilad känsla hör lyxen till...men sen,

när jag blir äldre och inte har småbarn och tonårsbarn som

behöver min energi...då ska jag sova, minsann....

-När du blir gammal så kommer du inte alls att kunna sova, menar mamma...

som efter huset fullt med ungar (vi är 5 syskon) äntligen skulle kunna sova...

morgon, middag, kväll och sedan heeela natten!
Utan att bli väckt....

Det har tydligen med hormon nivån i kroppen att göra...

efter ett evigt snurrande i sängen så slutar det oftast med att

mamma och pappa kokar en god kopp kaffe och håller varandra sällskap

runt köksbordet fram mot småtimmarna...

Låter inte helt fel heller!

-Nä fy tusan...ska man inte få sova då heller, tänker jag...

vinglig och matt av den störda nattsömnen....

*

Vad är det som gör att vi inte sover i detta hus?

Jo, jag kan komma på många anledningar...

jag och min man är förvisade till husets

allra minsta rum...är en anledning !

-Vi ska ju bara sova där, tänkte jag...

då i höstas när vi möblerade om på övervåningen...

det kändes inte så viktigt då...

Ni vet, huvudsaken det blir bra för barnen...

Så är det ju så synd om siameserna Gunvald och Gloria...
som inte har någon underull i sin päls, de fryser om de inte får sova
i vår säng...orientalen Fransen är ju så gammal och snäll....hon blir
förnärmad om vi stänger henne ute...
väldigt kantstött sätter hon sig och tittar bort...länge!
*
Sist och även minst så måste lilla Ebba,
vår Chihuahua få lite värme under mattes täcke....
*
När vi, min man och jag plus djuren
äntligen har efter många om och men kommit till ro....
då, börjar den stora nattvandringen....
först Alva och sedan Ofelia.
Alva som har
fått tillbaks det som kallas för nattskräck...

Jag trodde det hade vuxit bort
för hon har inte haft det på länge....
hon skriker helt hjärtskärande i flera timmar på raken...
inget och då menar jag INGET hjälper...
Hoppas det bara är tillbaka tillfälligt...
tor, fre och lördag har hon haft det...
men inget i natten som var.

När hon var mellan 1-2 år så var det som värst...hon skrek

för full hals tills svetten lackade och hon till slut somnade

helt utmattad...var och varannan natt...
Det fanns absolut inget som hjälpte...

sjunga, välling, gunga stående med henne i famnen,

stryka ryggen...ta av kläderna, byta blöja..ingenting hjälpte

hon bara skrek...jag minns att min man komspringandes in i sovrummet

när det en sen kväll var som värst...

jag hade fönstret på glänt för det var sommar och väldigt hett,

fläkten gick inte att slå på, för den var hon rädd...

-Du måste stänga fönstret, tänk på grannarna!

sa han.

Jag minns att det just då slog mig att

vad olika han och jag reagerade på detta...

Jag var förtvivlad och maktlös över att jag kväll efter kväll

inte kunde trösta mitt eget barn

och han tänkte på grannarna....
*

Nåja, vad mycket gnäll det blev idag...

jag får skylla på sömnbristen....
*

Från det ena till det andra...

var det någon som såg premiäravsnittet av Roomservice?

Då kanske ni också såg den fågelbur som

så fint stod i ett av fönstren...den kommer från Ofelias Hus...

gissa om det var spännande att titta när vi visste att

vi hade en pryl med i programmet...

*

Det är den bruna modellen som jag visar i dagens inlägg...

en sådan var det!

Som vanligt så hittar ni det i bilderna i butiken...

om ha-begäret blir för stort, hihi !

Kram mina vänner,

glöm inte att sova gott!

Anette

Alva....

Hej,

Första dagarna efter lovet...

Alva skulle få besök på dagis av en förskolepedagog från

Nep-avd på måndag, men krampade så det blev det inget av...

*

En massa flimrande frånvarande anfall följde varandra...

hon stannar upp och liksom fryser fast mitt i det hon håller på med...

Stackars liten,

efter 30-45 sek. så fortsätter hon med det hon gjorde innan..

som om inget har hänt...

*

På tisdag hade hon fortfarande liknande anfall på förmiddagen ...

som sedan gick över till en jobbigare sort som gör att hon måste sova direkt efter...barnläkaren tyckte att vi skulle ge henne en stesolidsup som bryter av anfallen...gick det inte över så skulle vi komma upp till akuten...anfallen slutade och i dag har hon fått ta blodprov för att kolla koncentrationen av medicinen i blodet...det lutar åt att hon behöver en ökning av dosen....
*

Det är jobbigt att se mitt barn må så dåligt...
speciellt när det är anfall av den jobbigare sorten...
då blir hon så blå om munnen och ögonen rödgråtna...
jag kan inte hjälpa henne annat än att hålla henne i famnen...


Det är som om hennes ögon säger:
-Hjälp mig, mamma!


....

Det är som en vågskål som verkar vara omöjlig att få jämn...
är det inte för mycket medicin så är det för lite....
Jag hoppas av hela mitt hjärta att epilepsin kommer att växa bort,
som det ibland gör med tiden...


Från det ena till det andra,

så har jag fotat lite bilder på vackra ting från butiken...

lite är nytt och lite är gammalt...

att fota är som terapi för mig....

Detaljbild av smyckeshanden, Fideli..
Shabby chic med den rätta patina..
perfekt att hänga av sig div. ringar och halsband på!

*

Skylten nedanför har jag gett ett exempel av till vår
äldsta dotter Evelina....
det är en fras som jag vill att hon ska ta med sig ut i livet.
Evelina är snart 15 år och väldigt självständig, allt hon tar sig för
klarar hon galant...
men som en påminnelse...

Man kan ju också säga:
Själv är bästa dräng!


Nu ska jag koka mig en kanna te och mysa lite
innan det är dags för nattning av småflickorna.

P.S Allt i bilderna finns hos Ofelias Hus!

Kram,
Anette