tisdag 22 september 2009

Några funderingar...och en award...


Hej mina vänner!
Här är det riktigt höstrusk...som vi säger...
men ändå på ett ganska bra och mysigt sätt...
kissarna ligger inne och kurrar och spinner...

Har precis nattat Ofelia och Kent har nattat Alva...
men han blev kvar där uppe,
han sover tugnt bredvid Alva i hennes 1,20 cm säng..
Men oj, nu kom han ner..nyvaken...
-somnat näää...
-det tog bara lite längre tid ikväll...hihi...
Jovisst!!!
Bjuder på lite softade mysbilder av samma
sortiment som i förra inlägget..
men dessa är tagna på kvällen...
lite mysigare ljus då!
Från det ena till det andra...
Alva ska till en logoped nästa vecka...
det är något som inte stämmer med hennes tal...
Hon har alltid varit fåordig och använt ett eget "språk"....
utan riktiga, vanliga ord...
det som vi tyckte var gulligt när hon var liten...
*
*

Men nu är hon snart 4 1/2 år och då ska det inte låta på det viset...
Som mamma känner man när något inte är som det ska...
Läsa saga går heller inte då vill hon bara räkna...
eller para ihop likadana av det hon ser...
Pussla älskar hon och rada upp likadana saker på rad...
Jag läste lite på nätet om Autism...
det var mycket som stämde in...
men ändå mycket som inte gjorde det....
Jag hoppas innerligt att det inte är något sådant...
Det finns ju många andra förklaringar...
det kanske bara är så att hon är
lite annorlunda och speciell utan
att det behöver vara fel för det...
Men att det ska ta sådan lång tid
att få tid för en ordentlig utredning...
jag frågade efter det redan i våras...
och först nu när Bvc-barnpsykologen ringde
för att skynda på det hela så har hon fått tid....

Det var inte en dag för tidigt!
*
Som mamma vill jag kunna hjälpa henne...

Det ska bli bra att få lite vägledning
hur vi ska kunna "locka" henne
att sätta ord på saker och ting...
**
nåja....
nu till något annat...

Denna award fick jag av snälla Anemonen

Tack snälla söta du som tänkte på just mig!
Den väljer jag att skicka vidare till alla underbara bloggare som

alltid gör mig så glad med era personliga kommentarer!

Seså, var inte blyga...ta med den till er sida!

Nu har kvällen hunnit bli efter midnatt och sköna kudden väntar...

Kram,

Anette

9 kommentarer:

Nattmia sa...

Hoppas ni får någon bra vägledning på hur ni skall kunna hjälpa Alva till att prata..

Mysiga kvällsbilder..
Nu är det ju riktig höst ute och ljus är ju så mysigt att tända på kvällen..

Hoppas du sovit gott..

Kram
Mia

Vit som snö sa...

Vad bra att ni äntligen får hjälp nu ändå och hoppas att allt går bra. Egentligen är det bäst att inte googla för då hittar man ofta lite för mycket...
Men se till att kräva utredning o hjälp o ligg på lite för att få det att gå undan. Jag talar av egen erfarenhet o för oss tog det flera år utan att något hände o jag förebrår mej själv för det idag. Men vi har jättebra hjälp från sjukvården idag!
Lycka till! Kram Cilla

Lilla Provence sa...

Hej Anette,
så trevligt att få en pratstund med dig på dagis om mornarna.
Hoppas verkligen nu att ni får hjälp med charmtrollet.
Jag kan bara tänka mig vad du går igenom, vi har ju själv en av grabbarna med diagnos och det tar tid.
Ha d bra
Stor höst kram Sari

My precious home sa...

Hej Anette! Åhhhhhhhhhhhhhhhhhh säger det igen - NU har du fått in saker IGEN som jag bara inte KAN leva utan - vill ha den lilla vita lådan - dina hjärteaskar och din STORA vackra lanterna som du visar i din blogg nu - så NU går jag in och gör en beställning!

Kan inte sluta förundras över så fint du skriver - man riktigt lever sig in i dina berättelser.

En mamma ÄR lyhörd - man SER det som kanske ingen annan ser - hoppas det går bra - det gör det säkert.

Kramar o tankar från UMeå
Maud

corrina sa...

Visst är det så att som mamma är man orolig, det är man som farmor med, vil hjälpa så gott det går och man oroar sig hela tiden att allt är rätt. (menar inte överdrivet fast jag tror du förstår). Det är bättre att få veta vad det beror på och vad man kan göra.Min syster har en autistitk dotter på idag 11 år men jag minns knappt vad hon sa när hon var liten för i dag bubblar hon som bara tusan. Vad det än är så skall ni kolla upp det, det finns föräldrar som knappt bryr sig. Så jag håller tummarna för er. Hoppas att det inte lät konstigt, svårt att förmedla vad jag vill säga.kram

Anki sa...

Hej min vän!
Åh jag förstår din oro...som mamma känner man ju sina barn som ingen annan, och vill dom bara väl! Jag vet oxå hur svårt det kan vara att få hjälp, så stå på dig för annars händer det inget!
Å vad du än gör så sök inte på nätet, då blir du bara orolig och hittar alla fel...bättre att vänta å se, det behöver ju faktiskt inte vara nåt!
Hoppas det löser sig...lilla Alva verkar vara en härlig unge *ler*

Kram på er! Anki

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Godmorgon. Förstår att du är orolig för Alva. Som mamma känner man på sig när något är fel, och orolig är klart du är. Det är jättebra att ni fått tid, alltid bättre och veta. Och grattis till Awarden, den hamnade bra hos dig. Och tack för snabb bra leverans, så fina ljusstakar. Beställer madonnan så fort jag ser du fått den igen. Och nu förstår jag notan, lätt virrig är jag ibland.
Ha det bra och goa kramen
AnnaMaria

Mitt liv - Mina drömmar sa...

Tittar bara in för att säga hej. Möts som vanligt av ljuvliga bilder.

Visst är det så att man oroas över barnen. Har själv haft en son som det ojades en massa över att han inte pratade som han skulle. PÅ dagis haussade de upp det mycket men både jag och BVC tyckte att vi skulle ta det lugnt. Och nu är sonen 7 år och har inga som helst problem med talet.

SOm mamma känner du ditt barn bäst och om du känner att det är viktigt att söka hjälp ska du göra det. En mors intuition, du vet.

Kramkram
Annica

Vita spetsar och snoriga ungar sa...

Hej!

Det är just det min Leopold har... autism. De tror inte att han kommer att kunna tala igen. Han pratade massor fram till 1,5 års åldern. Men sen försvann allt. Utredningen visar att han är som en 1 åring. Värst är alla låsningar och att han är rädd för alla förändringar, allt måste vara inrutat annars mår han dåligt. Men allra värst är alla vuxna som stirrar på honom då vi är ute någonstans. Han är ju stor i växten och tyvärr ställer därför folk orimliga krav på honom.Vi har ofta fått höra "hur bär han sig åt" eller "kan de inte uppfostra honom"..Det gör ont för han är så här! Och har rätt att bli accepterad precis så..
Jag lider med dig för jag vet precis hur det är. Jag hoppas att din Alva inte har autism. Men om hon nu har det så är hon ju fortfarande samma goa unge som hon alltid varit, eller hur? STOR KRAM Helene